R.I.P.
Jag tänker avslöja något som jag försökt undvika hela sommaren. Denna sommar har varit väldigt svår för delar av släkten. Åldermannen, alias farfar, har åkt in å ut från sjukan ända sen jag flyttade hem för sommaren. I lördags kväll dog han.. Jag jobbade när jag fick reda på att han hade fått en hjärtinfarkt på lördagmorgonen men ingen visste hur seriöst det var då. Kl 12 kom mina fastrar in och berättade att Västervik (sjukan) hade ringt och berättat att det var väldigt allvarligt. Mina föräldrar åkte dirket in till Västervik för att få se farfar vad som blev en sista gång. Även mina bröder åkte hem för att se honom en sista gång. Själv va jag fast på ett jobb och visste inte vart jag skulle ta vägen, kunde inte koncentrera mig. Jag intalade mig själv att han skulle överleva till söndagen så jag kunde åka å besöka honom då för jag lyckades ta ledigt så istället började jag göra mig iordning för kvällens roligheter som varit planerat sen veckor tillbaka. Becka å jag åkte till Anna i Pauliström och började vår förfest. Jag hann knappt mer än öppna vinflaskan innan mamma ringde å berättade att han hade avlidit. Jag lyckades lugnt och sansat att berätta för vännerna att han dött men egentligen förstod jag inte vad som egentligen hade hänt. Det var inte förens senare in på natten jag fattade det och började storgråta mitt inne på hotellet i Vetlanda. Becka och Anna gjorde allt för att trösta mig, bra vänner som dom är (tack tjejer)..
Dagen efter kom jag hem till resten av familjen och kände mig bara väldigt låg. Jag visste inte vad jag skulle göra, vad jag skulle säga eller något egentligen.. Jag ringde min chef och berättade vad som hade hänt men nyheten hade redan nått henne. Vi kom överens om att jag skulle jobba imorse (emot min vilja) för det är så dåligt med folk just denna vecka. Jag fick vara i charken där jag hade möjligheten att gå bort när det började kännas jobbigt, inte så kul att börja storgråta framför kunderna liksom. Men det jag egentligen var mest rädd för var att kunderna skulle fråga mig något om honom för nyheterna sprids snabbt här i samhället samt att alla vet vem min farfar är/var..
Förstår att det inte var så kul att läsa det här inlägget men bloggen funkar just nu lite som terapi för min del. Det kan nog bli lite tråkiga/sorgliga inlägg innan jag kommit över det här ordentligt. Men eftersom jag inte kan ligga hemma i min säng hela dagarna å bara titta upp i taket som jag skulle behöva för att komma över detta på mitt lilla egna sätt så kanske jag hålls sysselsatt så pass mycket nere på Konsum att jag till slut glömmer att vara ledsen.
