Ett sista farväl
Igår begav Dennis å jag oss mot Silverdalen för att säga hej då till Sindy en sista gång. Trots de tråkiga omständigheterna där hemma lyckades vi hålla humöret rätt högt ändå.
När jag satte nyckeln i låset i SIlverdalen inbillade jag mig att Sindy skulle komma fram å hälsa på oss som hon alltid gjort. Men det fanns inte ett spår efter henne, inte ens efter hennes saker som alltid låg i hallen. Första klumpen i haldes svaldes just där. Nästa kom när vi alla satt samlade runt matbordet utan en hund som sprang från person till person för att hon hoppades på att det skulle trilla ner en matbit, tror nog faktiskt att hon aldrig har känt mättnadskänslan :)..
Sen lyckades jag hålla mig ända tills idag när jag gick ut till hennes grav och faktiskt började prata med henne så där som alla jämt gör i filmer, men det kändes skönt att få göra det, även om det blev ännu mer verkligt att hon faktiskt va borta. Hon va verkligen den bästa vännen man någonsin kunde önska sig och det är en förlust man inte kommer över lätt.
RIP Sindy
Fyyy då jag beklagar verkligen sorgen du!
sånt där är inte roligt du! Men förhoppningsvis så har hon de toppen där uppe bland alla andra gosiga Hundar.. kram kram
